För ungefär exakt ett år sedan så konfirmerade jag mig, och det var något av det bästa jag gjort. 

Jag började med konfirmationen på hösten år 2013. Då jag åkte in till min kyrka (Filadelfiakyrkan) varje onsdag på ca 1h långt möte tillsammans med min konfa grupp. Detta gjorde jag ända fram till december om jag minns helt rätt.

Början på nya året, år 2014, så anordnade vi bland annat en gala i våran kyrka. Det var inte bara någon liten gala, utan det var en gala där vi försökte samla in pengar och kläder till fattiga männsikor i Lettland. Det var helt fantastiskt! Vi hade artister som uppträdde på stora scen och vi hade kameramän som filmade in allting och som sedan livesändes på en hemsida, där bland annat jag och min kompis Stella och Smilla fick chansen att vara med på närbild där vi berättade om syftet med våran gala. Vi fick även intervjua artister som Anna book, Panetoz, Clara Henry och Thobias från Paradise Hotel. Och det var även en hel del kändisar som satt i publiken, så det var faktiskt riktigt häftigt to be honest. 

Syftet med våran gala var att samla in pengar som sagt, men vi hade även en stor lastbil parkerad utanför kyrkan där man kunde lämna gamla kläder som man kunde skänka bort. Men inte nog med det, utan dessa pengar och kläder skulle nämligen skänkas bort till fattiga och drabbade barnfamiljer i Lettland. Och gissa vilka som fick äran att få göra det? Jo jag och hela min konfa grupp!

Alltså jag kan själv inte fatta det, JAG har hjälpt andra männsikor i ett annat land. Och det är nog det absolut häftigaste, jobbigaste men det finaste jag gjort! Alltså jag sitter och ler när jag tänker tillbaka på min resa till Lettland, det var så sjukt fantastiskt. 

Tänkte inte berätta så jätte långt om resan till Lettland men jag har faktiskt gjort en video som jag kan ladda upp här nedanför ifall ni vill se lite mer utav resan.

 

Men det var som sagt, som jag har sagt tusentalsgånger "fantastiskt". Men såklart var det ända väldigt tragiskt att se hur fattigt och eländigt en hel del männsikor hade det. 

Vi åkte först med båt ner till Lettland och sedan åkte vi buss i ca 3h tills vi kom fram till våran kyrka där vi skulle bo i några dygn. Jag kommer inte ihåg exakt i ordning hur våra dagar såg ut, för jag har korttidsminne hehe.. Men en dag kunde ungefär se ut så att vi åt frukost och sedan blev alla konfirmander indelade i grupper. Man kanske var 10 personer i varje grupp och sedan skulle varsin grupp åka iväg med typ 3 ledare till olika bostäder i Lettland för att ge en kasse med matvaror som vi köpte för pengarna som vi samlade in under galan. Kyrkan i Lettland hade nämligen kontakt med en hel del fattiga barnfamiljer som behövde en hel del hjälp och därför försökte vi att hjälpa så många som möjligt. 

Jag besökte runt 5 barnfamiljer som jag och min grupp skulle hjälpa. Men jag minns väldigt väl två utav dessa familjer som jag besökte, just på grund av att dom hade så sjukt hemska, tragiska och jobbiga situationer i sina liv. Nu tänkte jag berätta om dessa två familjer för att ni ska få en liten djupare bild på hur människorna bor och lever i Lettland. 

 

Den första familjen: Jag går ut ur bilen, det första jag får syn på är en stor byggnad. Det är typ en lägenhet kan man säga, med fyra våningar. Byggnaden är sliten, den bär sprickor, den vita husfärgen har snart släppt helt och hållet och man kan se den gråa sementen dyka fram. Flera fönster bär sprickor och några finns inte ens kvar, dom är totalförstörda. Det ser ungefär ut som att en bomb har släppts över området. Miljön runt omkring kan jag inte beskriva som något glatt. Inget grönt och inget rosa eller rött. Marken består endast av grus eller något liknande, de få träden som växer är bladlösa, dom består endast av en brungrå stamm. Inget gräs, inga blommor, inget glatt. Bara dystert. Jag hade hamnat ute i ingenstans, jag blev nästan lite mörkrädd. Jag ställde mig frågan hela tiden "Vart har jag hamnat?".

Min gruppledare visade vägen in till den stora slitna byggnaden. Vi gick upp för tre smala trappor som kanske var en halv meter på bredden. Trapporna såg ut att vara minst över 100 år gamla, det såg ut som att dom skulle braka ihop vilken sekund som helst. När vi kom fram till dörren och knackade på så kom en kvinna på kanske 40år fram till dörren. Hon välkomnade oss in till hennes vadragsrum där vi satte oss ner. Hon berättar för oss om hennes liv och en man från våran kyrka översätter till oss. Hon berättar att hon bor ensam i denna byggnad tillsammans med sin lilla son som är på 3 år och sedan pekar hon på en bild som ligger på ett bord och har ljus runt om sig. Mannen från kyrkan översätter och berättar att pojken på bilden är hennes andra son, men han gick bort 2 dagar innan vi kom hit till henne. 

Just då kändes det såklart jätte påträngande att vara hemma hos henne, eftersom att man märkte väldigt tydligt att det såklart var något sjukt jobbigt för henne. Men eftersom att vi skulle hjälpa henne så kunde det ändå lätta lite på trycket. 

Hon berättade om hennes sons död. Han hade nämligen stått hela dagen nere vid bryggan och fiskat, för att få ihop en lunch till familjen men sedan ramlade han i vattnet och eftersom att han aldrig hade lärt sig att simma så drunknade han. Nu hade hon bara en son kvar och hennes man hade lämnat dom för flera år sedan på grund av att dom var fattiga. Kvinnan berättade även att hon fick runt 300kr i månaden so skulle räcka till att försörja sig själv och sin son. Hon berättade en hel del andra hemska historier om deras liv och allt var bara så tragiskt och trasigt. Jag ville bara ta med dom hem till Sverige och visa dom världen, dom var inte värda detta, inte alls, dom förstod inte vart kärleken fanns. Jag tror faktiskt inte ens att sådana männsikor kan tänka säg att det finns lycka i världen, det är fruktansvärt.

Till sist innan vi skulle gå så gav vi henne en kasse men en hel del mat, och sedan skulle även kyrkan i Lettland hjälpa til att ge lite extra pengar till kvinnan varje månad. och sedan skulle kyrkan även försöka att fixa ett bättre hem till kvinnan och hennes son. För den där platsen var farlig.

 

Den andra familjen: Nu tänker jag berätta lite om den andra familjen men lite mera kortfattat.

Denna familj bodde långt långt ut på landet och det fanns inte alls så mycket hus i det området, kanske 3 små hus. Detta hus låg intill en sjö och man såg att huset hade byggts på egenhand då det var lite snett och plankorna satt inte heller riktigt rakt, men det var iallafall ett tillräckligt bra hus för att någon skulle kunna bo där. Vi gick in genom en smal dörr där vi möttes av en kvinna och man på kanske 50år. Dom visade runt oss i deras lilla hus som var på kanske två meter lågt i tak och med små ytor och lite halvt skruttiga möbler. Vi gick förbi köket där det stod en stor och djup kastrull på spisen, där i låg det någon grötliknande gägga. Kvinnan och mannen berättade att gäggan är den maten som de lever på, varje fredag så gör dom den och sedan låter dom den stå där på spisen under hela veckan tills den tar slut. Dom tar lite till frukost, lite till lunch och lite till middag. Och alltid samma gamla grötliknande gägga, aldrig någonting annat. Ibland kunde dom lyckas nappa upp en liten mört i sjön intill deras hus, men väldigt sällan.

Slutligen ledde dom in oss i det sista rummet, där fick vi ta del av deras sängliggande son på 12 år. Han hade alla möjliga sjukdomar och bland annat grov astma som drabbade honom så att han kanppt kunde andas. Vi försökte prata med honom, men det var ungefär som att han inte fanns där, ungefär som att han var död. Han kunde varken prata eller gå och han hade heller ingen kontroll över sin kropp. Han kollade i kors och hans ben var alldeles böjda. Hans händer var snea och när jag kollade honom i ögonen så var det ungefär som att dom talade till mig och sa "hjälp mig, rädda mig". Det var så sjukt overkligt hela situationen och jag grät och grät. Jag kunde inte hålla tårarna inne för det var så sjukt overkligt. Det kändes ungefär som att jag var med i en film, eller som att jag drömde en mardröm. Pojken på 12 år hade legat i den där sängen sedan han var 1år, han hade aldrigt gått utanför huset på grund av hans alla olika sjukdomar. Hans föräldrar hade knappt heller gått utanför huset, på grund av att dom var tvungen att alltid vara på vakt och se till sin son. Det där var deras liv, det var deras vardag. Dom var liksom fast vid huset, ungefär som i en skräckfilm när huvudrollen inte kan ta sig ut från huset. 

Om pojken hade bott i Sverige så hade han fått en helt helt annan hjälp, han hade kunnat få bra mediciner och han hade säkert kunna få sina ben raka så att han skulle kunna gå, eller åtminstone sitta i en rullstol men ändå få se världen. Jag menar, han var ju inte död, han levde fortfarande och jag tror faktiskt att han är medveten om sin situation ändå. Men på ett sätt så hoppas jag inte det. 

Familjen fick också en likadan påse som den andra familjen, och dom vart såå tacksamma! Det var så härligt att kunna göra någonting iallafall.

Kyrkan skulle även hjälp till att betala sjukvård med mediciner osv.

 

Människor ska inte behöva må sådär eller ens i huvudtaget få behöva vara med om sånt här som jag har sett! 

Det är extremt overkligt och det är svårt för mig att beskriva allt som jag fått vara med om, jag tror faktiskt att man måste åka dit själv för att förstå hur det verkligen ligger till, och hur det är. 

Det är så sjukt att jag bor på samma planet som dessa männsikor. Att jag har mat på bordet varje dag, medan de kämpar i flera veckor för att få ihop mat för en dag. Att jag finner lycka när jag får en iphone i födelsedagspresent medan ett barn i Lettland finner lycka när den hittar rester utav ett äppelskrutt.

 

Jag säger bara, att om ni får chansen att göra något sånt här, så ta den chansen! Det är det absolut jobbigaste jag har varit med om, men det har ändå varit det absolut bästa, att få hjälpa andra människor. Att få hjälpa andra människor är helt fantastiskt! Jag har lärt mig att små saker kan göra mycket. Saker som kan kräva så lite från oss men som kan betyda så mycket för dom. 

 

Sedan jag varit liten så har jag alltid haft en punkt på min bucketlist där det står att jag ska åka utomlands och hjälpa människor. Nu har jag redan gjort det och det var så sjukt underbart och det tänker jag absolut fortsätta med när jag blir stor och tjänar egna pengar. 

 

Sistadagen åkte vi iväg med lastbilen till olika bostäder och delade ut kläder. Det kom hur mycket folk som helst som plockade på sig massvis utav kläder. Det var så kul att se så många ansikten med ett leende på läpparna. Jag gick fram till en 5årig flicka och gav henne en rosa blommig klännig från Zara som var min favoritklänning när jag var i hennes ålder. Hon gapade, tog i mot den, log och sprang iväg till sin mamma som sedan tackade mig.