För cirka 1 månad sedan så gick jag på en utredning för att se ifall jag hade läs- och skriv svårigheter, och nu för någon vecka sedan så fick jag reda på att jag har diagnosen dyslexi.

Jag har sedan flera år tillbaka märkt att jag har svårt med att läsa och skriva och jag har känt att detta har påverkat mig väldigt mycket, men framförallt i skolan. Jag kände att det blev värre och värre nu när jag började i gymnasiet så därför pratade jag med mina päron och mamma kontaktade skolläkaren. 

Nu när jag har fått klart för mig att det är sant att jag faktiskt har läs- och skriv svårigheter så känner jag en stor stor lättnad. Äntligen kan jag få hjälp och stöd, och det känns så skönt!

 

( För er som kanske inte riktigt vet vad de innebär )

 

 

Jag har aldrig tyckt om att läsa, och i grundskolan så läste vi huuur mycket böcker som helst på svenskan under 7, 8 och 9an. Men jag sköt alltid upp det där med att läsa böckerna, så ibland hann jag inte läsa ut böckerna i tid och ibland han jag inte ens läsa halva boken. Jag tvingade mig själv och slet som ett djur för att läsa ut alla de 100-tals böcker som vi fick utav framförallt vår svenskalärare. När jag förklarade för framförallt mina föräldrar att jag inte kunde läsa böckerna, att jag tyckte att det var jobbigt och ansträngande så sa dom bara att jag var "för lat" eller att jag prioriterade fel, att jag prioriterade andra saker istället för plugget. Men nu har jag ju svaret till varför det var så fruktansvärt jobbigt för mig att sitta ner och läsa en helt vanlig bok. Och det är på grund av min diagnos, på grund av att jag har det svårt med att läsa, orden hoppar runt, jag läser fel, jag får läsa om flera gånger innan jag förstår osv. Jag hatar det, jag hatar det så sjukt mycket men det är något jag får leva med men nu när jag har bevis på att jag faktiskt har svårigheter, och att det inte är på grund av att jag är "lat" så känner jag en enorm lättnad och så känner jag "in your face svenskaläraren som hackade sönder på mig!". 

 

Jag minns till och med att jag fick ta hem extra uppgifter på grund av att jag var så dålig på läsförståelse, men de var så ansträngande för mig att läsa en text och svara på frågor. Det klart att de gick, men de tog långt tid eftersom att jag påverkades utav min dyslexi. Och jag har alltid haft bättre resultat på alla andra delar än läsförståelse, det har alltid varit så. Det som är lite tråkigt bara, det är att ingen lärare har märkt det eller gjort någonting åt det, utan jag själv var tvungen att ta reda på vad det var för "fel" på mig och det är surt att jag fick tanken och kollade upp det så pass sent.. För det hade varit behövligt om man hade fått hjälp tidigare. Men jag har ju hela tiden trott att det var fel på mig, att det var jag som var sämst. Jag har alltid trott att om jag läser mer så kommer det gå bort, för som sagt jag är ju bara "lat" och det är ju tydligen det som är det enda problemet.

 

Detta påverkar ju mig hela tiden, dagligen, men jag ska inte gå och gnälla för detta är ingenting emot andra diagnoser. Jag lever fortfarande för det jag älskar, att blogga. Så trotts min idiotiska dyslexi som gör så att det kan ta evigheter för mig ibland att skriva inlägg så gör jag det med glädje i fingerspettsarna. Jag älskar att blogga och det är något som jag har gjort sedan år 2009 när jag var 9 år, och det är något som jag absolut kommer fortsätta med. Men nu vet ni lite mer om mig och även anledningen till varför det kanske låter lite konstigt i vissa meningar som jag skriver osv. För ibland får jag inte till det riktigt! ;)